Det var som att jag inte kunde ta in det jag såg. På något sätt blev det som en osynlig mur mellan mina känslor och min omgivning. Här fick jag möta mamman vars hus var något jag skulle likna vid en soptipp och det lilla barnet som fyllde sin vattenflaska med brunt, jordigt vatten. Självklart berörde detta mig starkt, men jag är ingen person som gråter.

Förändrade liv

Tillsammans med fadderbarnsorganisationen Compassion befann jag mig i Dominikanska republiken. En plats vi svenskar kopplar till vita sandstränder och lyx. Efter min vecka där hade jag fortfarande inte sett en enda strand utan istället en vardag hos familjer boende i slummen. Det otroliga med den här resan var att se hur det lilla kan bli något så stort.

Det otroliga med den här resan var att se hur det lilla kan bli något så stort

Jag fick träffa människor vars liv förändrats totalt för att några andra sträckt ut en hand. Att ha ett fadderbarn förändrar inte bara barnets liv, utan även livet för föräldrarna, syskonen och hela omgivningen.

Mitt eget fadderbarn Emmanuel skulle jag träffa i slutet av veckan. Jag har en liten bild på honom hemma i min lägenhet i Stockholm och genom brev kan vi hålla kontakten. Nu var jag dock på plats och vi skulle få spendera tid tillsammans och lära känna varandra på riktigt.

Höga förväntningar

Emmanuel var blyg när vi träffades för första gången. Efter en timme kände jag hur han kunde släppa på spärrarna och vi lekte, skrattade och hade den mest fantastiska eftermiddagen tillsammans.

För honom var det den bästa dagen någonsin

De aktiviteter vi gjorde var något svenska barn skulle ta för givet. När jag fick veta att vi skulle få besöka ett vattenland var mina förväntningar höga. När vi kom fram och möttes av två små pooler och en sliten vattenrutschbana blev jag lite besviken, men för honom var det den bästa dagen någonsin. Han hade aldrig varit med om något liknande och det var fantastiskt att se lyckan i hans ögon.

När dagen var slut och det var dags att säga hej då, märkte jag hur Emmanuel blev otroligt känslosam. Han som gått från att vara blyg, till att skratta med mig en hel dag var nu så pass bekväm med mig att han vågade gråta ut.

Tårar av hopp

Det var självklart tufft att jag skulle lämna honom och att den här speciella dagen led mot sitt slut, men jag tror tårarna framför allt representerade en tacksamhet till att någon såg honom i hans misär och agerade.

Jag tror tårarna framför allt representerade en tacksamhet att någon såg honom i hans misär och agerade

Genom att jag valt att ge något in i hans liv, så skapar Compassion en framtid för den här killen. En framtid som han aldrig annars kunnat drömma om.

När jag skulle ta farväl av min nyfunna vän kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar. Jag som aldrig gråter fick här göra det med mitt fadderbarn. Vi grät tillsammans, men inte tårar av sorg, utan tårar av hopp. Hopp om en ljus framtid.