Om man på något sätt tvekar kring den globala uppvärmningens allvar innebär ett möte med Johan Rockström och Johan Kuylenstierna en välbehövd örfil.

Rockström är professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet samt föreståndare vid Stockholm Resilience Centre (SRC), en tvärvetenskaplig forskningsinstitution instiftad av Kungliga Vetenskapsakademien och Stockholms universitet. SRC är idag närmare 130 person som bedriver tvärvetenskaplig forskning för hållbar utveckling med kopplingar till flera av världens ledande forskningsorganisationer inom ekosystem och resiliens.

Om man på något sätt tvekar kring den globala uppvärmningens allvar innebär ett möte med Johan Rockström och Johan Kuylenstierna en välbehövd örfil.

Kuylenstierna är vd vid Stockholm Environment Institute (SEI) som sedan 1989 verkat för en hållbar utveckling. I dag är man 220 personer utspridda på nio kontor i sex länder. SEI jobbar ofta nära policy- och beslutsfattare för att erbjuda vetenskapligt underbyggt kunskapsunderlag till beslutsprocesser kopplat till hållbar utveckling.

Johan och Johan är trötta och småförkylda när vi ses på SEI en tidig vårmorgon. Kvällen innan har de deltagit i Kungens 70-årsfirande på Dramaten i Stockholm, där Östersjön och dess utmaningar stått i fokus. När Rockström kom hem till huset på natten var han tvungen att bistå vid förlösning av ett lamm.

En snabb uppgångJohan

Under klimatkonferensen i Paris 2015 klubbades att världens länder gemensamt ska sträva mot målet att den globala uppvärmningen skall vara så långt under den globala smärtgränsen 2 grader som möjligt, med siktet ställt på att nå så nära 1.5 C som möjligt.

− Under hela tiden sedan den senaste istiden avslutades har den globala medeltemperaturen temperaturen varierat kring plus/minus en grad ungefär. Under de senaste hundra åren har vi observerat en, om man ser till planetens historia, otroligt snabb uppgång som till stor del orsakats av människans utsläpp av växthusgaser. Mycket forskning pekar nu på att vi nu slagit i taket på den naturliga variationen vi haft sedan den senaste istiden, vilket kan ställa till med irreversibla effekter och självförstärkande processer. Dessutom, får tänka på att två graders ökning bara är ett globalt genomsnitt – på vissa ställen, framförallt i norra hemisfären, det vill säga exempelvis i Sverige och Arktis, kan det handla om dubbelt så hög uppvärmning, säger Johan Rockström.

Mycket forskning pekar nu på att vi nu slagit i taket på den naturliga variationen vi haft sedan den senaste istiden

Världens ledare tycks till slut vara överens om problemet, åtminstone på pappret. Men hur ska det hela gå till när vi nu måste finna lösningar?

− Det finns ingen hållbar lösning i sikte om inte näringsliv, politik, vetenskap och konsumenter samarbetar. Marknaden behöver hjälp med långsiktighet, regleringar, incitament och styrmedel. Alla verksamheter har sina förutsättningar och utmaningar, så politiken och näringslivet behöver jobba hand i hand betydligt mer. I Paris såg man verkligen ett konstruktivt sådant samarbete på hög nivå. Med rätt typ av ledarskap kan vi säkra att klimatfrågan inte bara handlar om hot utan faktiskt möjligheter, och då inte minst affärsmöjligheter för företag som ligger i framkant. Vi träffar inte en enda företagsledare som säger att ambitionen om max 1,5 grader är ett hot. Tvärtom. Men det behövs en tydlig målbild, med ett tydligt körschema, säger Johan Kuylenstierna.

Köpenhamn lyckat?Johan

Medan Rockström menar att vi tappat onödigt många år innan ett klimatavtal kom till skott, ser Kuylenstierna Köpenhamn 2009 som lyckat på sitt eget sätt.

− Jag tror Köpenhamnsmötet behövdes för att skaka om det multilaterala systemet, säger han. Nu har vi inte längre samma idé om nord och syd, en klyfta mellan fattiga och rika länder. Alla har och kan ta ett ansvar utifrån sina förutsättningar. Förnybar energi var betydligt mer kostsamt då. Teknikutvecklingen har varit enorm under de senaste tio åren.

Rockström är mer frustrerad över att utvecklingen inte går fortare framåt. Och att idéerna blockeras av bakåtsträvare.

Det finns ingen omställning där alla per automatik är vinnare

− Jag var besviken på mötet 2009 eftersom forskningen var glasklar redan då. Nu måste vi ställa om till fossilfritt, i rika länder som Sverige, innan 2030-2040 om vi ska klara Paris-målet. Samtidigt kommer Konjunkturinstitutet med en rapport som säger att det är ”för kostsamt” att minska användningen av fossila bränslen med 85 procent till 2045, vilket är Miljömålsberedningens något för oambitiösa mål. Hade vi tillämpad detta snäva tänkande hade vi varit ett bondesamhälle fortfarande. De blundar för hela den innovationskraft som finns, och kostnaderna av att inte göra något, för mänsklig ohälsa, extrema väderchocker, spridning av sjukdomar och havsyteökning, av att fortsätta med kol, olja, naturgas.

Press på Almedalen

Rockström använder ofta ord som ”krisläge”, och i sina populära Sommar- och Vinterprogram i P1 får man känslan av att han ständigt sneglar på mänsklighetens klocka som obönhörligen tickar mot midnatt.

− Vi behöver en omställning inom alla sektorer – jordbruk, transporter, energi, bygg, stålindustri, alltså systemövergripande transformationer. Som ett nytt miljonprogram, fast för alla. Samtidigt ser jag det som att vi i Sverige har hög svansföring och världens bästa möjligheter. Även det riktigt stora kapitalet börjar hitta fram till hållbarhetssatsningarna. Nu måste Almedalen börja handla om vilka förändringsprocesser som verkligen behöver ske. Och, viktigaste av allt, våga ta fram konkreta planer för att lyckas.

Ingen av dem tror på att lägga över hela ansvaret för klimatomställningen på individnivå.

Och här ramlar samtalet in på någonting viktigt: det finns ingen omställning där alla per automatik är vinnare. Skattereformer, etanolsatsningar, internetbubblor och höghastighetståg – historien är full av paradigmskiften som smärtar eller misslyckas, men som i längden leder till nya tankesätt.

Ingen av dem tror på att lägga över hela ansvaret för klimatomställningen på individnivå.

− Det är viktigt att omställningen görs på systemnivå för att skapa rättvisa, säger Kuylenstierna. Blir det ökade klyftor, exempelvis med olika typer av skatter på konsumtion, är det inte säkert att man får  med sig människor lika lätt.

– I grunden måste vi en gång för alla göra det dyrare att göra fel och billigare och lättare att göra rätt, att leva hållbart på ett lyckligt sätt, fortsätter Johan Rockström.

Vi behöver förmedla en positiv förändringsbild. Kan vi visa på möjligheter istället för att tala om problem, så är vi övertygade om att vi kommer finna rätt lösningar för en betydligt mer hållbar framtid.