Det finns i många fall ytterligare landbaserade åtgärder att göra, men en vanlig och ofta mycket stor näringskälla är de ”gamla synderna”. Begreppet syftar till gamla utsläpp av fosfor som lagrats i bottensedimentet i sjöar och kustområden under årtionden. Men hur bidrar de gamla synderna till övergödningen och spridning av syrefria bottnar?

Olika metoder har provats för att bryta den onda cirkeln

Näringsämnen, kväve och fosfor, som hamnar i sjöar och hav göder växtplankton och andra alger. När algerna dör, sjunker de ner till botten och bryts ner av bakterier och smådjur. Vid nedbrytningen frigörs näringsämnen, alltså kväve och fosfor, och samtidigt används syre som finns i bottenvattnet. När det finns gott om syre binds den fria fosforn till järn som finns i sedimentet, men tar syret slut förlorar järnet sin fosforbindande förmåga. Då läcker fosforn istället tillbaka till vattnet, och blir tillgänglig för växtplankton och alger. Mer algtillväxt bidrar i sin tur till ännu mer organiskt material som ska brytas ner, och ännu mer syrefria bottnar; en ”ond cirkel” uppstår.

Olika metoder har provats för att bryta den onda cirkeln. Ett sätt är att muddra bort bottensedimentet, medan andra metoder förbättrar sedimentens bindande förmåga genom att blanda ner syrerikt vatten, eller tillföra fosforbindande ämnen, som exempelvis aluminium. Aluminium, som finns naturligt i sediment, har använts i mer än 50 år för att binda fosfor, och därmed minska övergödningseffekter i sjöar. Vid en aluminiumbehandling tillförs aluminium till bottenvattnet eller till sedimentet i den mängd som behövs för att balansera överskottet av fosfor. Det unika med aluminium är att den binder fosfor permanent, vilket gör att åtgärdseffekten blir beständig, så länge ny tillförsel av fosfor från land begränsas.

Aluminiumbehandling är en kraftfull åtgärd mot övergödning

Inom BalticSea2020:s projekt ”Levande kust” har aluminiumbehandling används för första gången i en havsmiljö. Projektets målsättning är att Björnöfjärden, en kraftigt övergödd havsvik i Stockholms skärgård, ska återfå en bra vattenkvalitet och ett rikt växt- och djurliv (god ekologisk status). Det dominerade bidraget till Björnöfjärdens övergödning var fosforläckage från det syrefria sedimentet, alltså de gamla synderna. Läckaget åtgärdades med aluminiumbehandling, som gav en snabb och tydlig positiv effekt på vattenkvaliteten. För att undvika att ny fosfor ansamlas på botten, och för att behålla effekten på lång sikt, har även näringsläckage från bland annat jordbruk, hästhållning och små avlopp runt viken åtgärdats.

Aluminiumbehandling är en kraftfull åtgärd mot övergödning som orsakas av våra gamla utsläpp. Resultaten från Björnöfjärden visar att metoden fungerar även i Östersjöns bräckta miljö. Kanske kan det bli aktuellt att göra liknade åtgärder i andra kustområden, och kanske även i en lite större skala.
 

Linda Kumblad,
docent i marin ekotoxikologi
Emil Rydin,
docent i limnologi
Projektledare BalticSea2020