Utkastförbudet ska förhindra att tusentals ton matfisk varje år slängs överbord för att dö, samtidigt som det blir möjligt att beräkna hur mycket fisk som faktiskt fångas. Införandet av förbudet var en historisk framgång – men, nästan 2 år senare har väldigt lite hänt.

Utkastförbudet är en viktig del i EU:s gemensamma fiskeripolitik (CFP) för att nå målen om ett uthålligt och hållbart fiske till år 2020. Förbudet kommer också bidra till bättre beståndsuppskattningar, vilket på sikt ger bättre vetenskapliga underlag för de politiker som beslutar om fiskekvoterna.

Vad har hänt sedan?

Trots förbudet är utkasten i det svenska trålfisket fortsatt höga. Uppgifter från svenska och europeiska myndigheter indikerar att utkastet inom det svenska torskfisket var närmare 30 procent under 2015, det vill säga nästan samma nivåer som före införandet av förbudet. Resursslöseriet har alltså fortsatt och införandet av utkastförbudet kan inte ses som något annat än ett totalt misslyckande.

Redan i ett tidigt skede varnade experter för att ett införande av utkastförbudet skulle medföra utmaningar – komplicerad lagstiftning gällande fiskeredskap och avsaknad av fungerande kontroll av fisket var två av dessa. Sedan dess har regeringen skjutit till pengar för utveckling av fiskeredskap, vilket är bra, men frågan om hur en fungerande kontroll ska gå till står fortfarande obesvarad och obehandlad.

De fiskare som tillåter kameror ombord skulle tilldelas större kvoter

Det måste finnas incitament för de fiskare som vill följa lagen. Till exempel har myndigheter och intresseorganisationer framfört förslag om elektroniska loggböcker och kameror på båtar (som filmar fångsten).

Ett annat förslag är att de fiskare som tillåter kameror ombord skulle tilldelas större kvoter. Trots detta har inget hänt. Politikerna har tagit ett beslut om ett utkastförbud, men inte sett till att det finns praktiska förutsättningar för beslutet att genomföras. Utan en fungerande kontroll gynnas de som inte följer lagar, samtidigt som slöseriet med vår gemensamma resurs tillåts fortsätta.

Vad gick fel?

Det är inte enbart en sak som gått fel, utan flera. Fisket har länge lidit av kortsiktiga politiska beslut med planeringshorisonter på ett år i taget samtidigt som det också visat sig att de vetenskapliga råden grundat sig på osäkra uppgifter och data, vilket ytterligare spätt på en redan olycklig situation.

Politiskt befinner vi oss idag i ett ingenmansland

Det finns mycket torsk i Östersjön idag, men individerna har blivit allt magrare och smalare. Det pågår forskning för att ta reda på varför torskarna inte växer och varför de är så små, trots det fortsätter politiker att sätta kvoter över de vetenskapliga råden och fiskarna att fiska utan att det finns en fungerande tillsyn.

Politiskt befinner vi oss idag i ett ingenmansland. Östersjöns fiske förvaltas inom EU:s gemensamma fiskeripolitik, men eftersom CFP förespråkar mer regionalt och nationellt bestämmande, faller ansvaret tungt på vår regering. Sverige, som länge var ledande nation gällande utformningen och drivet för ett väl förvaltat Östersjöfiske, har tillsynes helt tappat initiativet. Detta trots att vi idag har en regering där flera företrädare har haft nyckelroller i hur vår nuvarande fiskeripolitik utformats, både nationellt och inom EU.

Det finns ljusglimtar

I somras implementerades EU:s långsiktiga förvaltningsplan för Östersjön. För första gången finns en plattform som tittar flera år framåt, vilket är en viktig aspekt för att uppnå hållbart fiske. Det är ett steg i rätt riktning, men det är långt kvar. Därför är det hög tid för Sverige och svenska politiker att åter plocka upp stafettpinnen och visa initiativkraft och ledarskap, för det behövs, annars riskerar vi en av våra viktigaste gemensamma resurser – torsken.

Conrad Stralka,
verksamhetschef BalticSea2020