De allra flesta båtägare och hamnägare nonchalerar lagen fullständigt, vilket är absolut ofattbart. Givet att alla de instanser som hävdar att det finns ett samband mellan övergödning och utsläpp har rätt, så är det en gåta att man inte är mer intresserad i frågan. Det är ju det vatten som vi skall bada och segla i som vi just nu använder som kloak.

Anläggningar används någon enstaka gång per dag, trots att hamnen tar emot hundratals gästbåtar per natt

Enligt oberoende beräkningar finns det ca 3000 hamnar som omfattas av lagen så som den är formulerad. Enligt Transportstyrelsens(TS) egen inventering finns det bara ca 500 anläggningar på plats trots att det gått två säsonger sedan stoppdatum. Och dessvärre, enligt det rapporteringssystem som TS själva lanserat, är det många av dessa anläggningar som inte fungerar eller har olika typer av brister. Enligt många hamnägare är det dessutom många fungerande anläggningar som bara används någon enstaka gång per dag, trots att hamnen tar emot hundratals gästbåtar per natt.

Undertecknad jobbar aktivt med försäljning av tömningsanläggningar och har alltså en god insyn i efterfrågan och försäljning. Jag och mina kollegor kan konstatera att intresset gradvis sjunkit de senaste åren för att just nu ligga nära noll. Visst, vi talar delvis i egen sak, men ingen kan ta ifrån oss att vi har koll på marknaden och försäljningen. Utvecklingen går alltså åt helt fel håll.

Saknar resurser

Ovan kunde vi konstatera att båtlivet inte verkar ha förstått vad det handlar om. När de närmast berörda bokstavligt skiter i frågan så måste någon annan kliva in = samhället i en eller annan form. Men tyvärr finns det heller inte någon fungerande tillsyn och inga påföljder. TS har beslutat att kontakta ca 50 (ni läste rätt, femtio) av de hamnar som faktiskt har skaffat anläggning men där det har kommit in klagomål på denna.

Lagbrytare måste lagföras och kännbara viten utdömas

Övriga 2500, som fullständigt struntat i frågan, kommer man tills vidare inte att kontakta för man saknar resurser! Vad skickar det för signaler? De stackare, som faktiskt försökt jagar man, men de som inget gjort går fria och i sitt oförstånd inför miljöaspekten ligger dessa lågt och avvaktar förmodligen tills man får kniven på strupen. Eftersom självbevarelsedriften uppenbarligen inte räcker för att båtlivet ska ta till sig frågan, så måste tydligen fiskala metoder tas till. Det måste därför skjutas till resurser så att man får en fungerande tillsyn.

Lagbrytare måste lagföras och kännbara viten utdömas. Men frågan berör alla så samhället borde bidra, precis som man gjorde i inledningen. Och inte göra skillnad på ideella och kommersiella hamnar. Det är samma skit som skall samlas in! Kan man sedan tydligare påvisa hur skadliga utsläppen är borde fler gå med i ”rörelsen” frivilligt.

Måste ta till andra metoder

Det finns andra lagar som fått samma dåliga genomslag, exempelvis utkast(nings)förbudet för fiskefångster, alltså att fiskare dumpar fångsten i havet när man hittar något bättre. Där finns uppenbarligen inte heller någon förståelse för själva sakfrågan. Och där är det om möjligt ännu mer kortsiktiga vinstintressen som styr agerandet. Även där har man nu talat om tvånget av tillsyn och påföljder.

Tyvärr måste det bli genom myndighetsutövning

Återigen, självbevarelsedriften räcker inte som drivkraft. Vill man få genomslag, eller som i båda dessa fall, måste få, så får man ta till andra metoder. Tyvärr måste det bli genom myndighetsutövning och det är trist, särskilt när det gäller båtlivet som är en fritidssysselsättning. Men alternativet är tristare: ett förorenat, dött hav, som inte längre går att bada och segla i. Eller fiska i.